Stenmangeln
STENMANGELN
Många olika metoder har under seklernas gång använts för att få textilier släta. Fynd från Birka visar att man redan under järnåldern använde sig av en slät sten, en glättsten, som gneds över tyget, som lagts på en läderklädd träskiva.
En annan gammal metod har varit att rulla tyget på en trärulle, som för hand rullades fram och tillbaka med hjälp av och under press av ett bräde, kavelbräda, ofta dekorerat med måleri eller snideri.
Sedan århundranden tillbaka har man även använt upphettade järnredskap, strykjärn, för att släta ut textilier.
Mangling är en metod som lämpar sig för textilier av lin, men även av andra naturmaterial.
En sorts tidig mangel bestod av kraftiga ben, som bar upp en bordsskiva med en trälåda som innehöll tunga stenar. Mellan bordsskivan och stenlådan placerades trärullar, på vilka tyget, som skulle manglas, noga hade rullats efter att först ha fuktats. Stenlådan drogs därefter fram och tillbaka över rullarna.
Dessa stenmanglar var skrymmande, och på sina håll uppfördes särskilda mangelbodar för att rymma dem.
Sådana bodar är i Sverige kända från 1600-talet och framåt. Hur länge själva mangeltypen förekommit är ej känt. Proceduren med denna mangling krävde både noggrannhet och styrka, och var inget som någon klarade ensam. Men samtidigt kunde mangeldagarna vara tillfällen till trevlig samvaro.
En annan och lättare typ av mangel består av två rullar som drivs runt antingen manuellt med en vev eller med el. Mellan rullarna blir textilierna pressade och utslätade.
Världens största stenmangel finns i Horred i Sjuhärad och den väger 16ton.
Mangeln på Ljungby hembygdsmuseum kommer från biskopsgårdens arrendatorställe, där den stod i en egen mangelbod.
Måtten är följande: längd 200 cm, bredd 93 cm, höjd 113 cm. Vikten är inte känd, men ordentligt tung är den.
Ordet mangel kan härledas till ett ord med betydelsen ”det som ska avhjälpas”. Här är det väl skrynklorna. Och något mer effektivt för detta än en gammal stenmangel finns nog inte.
